g kan berätta för andra huatt jag mår att det skall vara så jävligt

Vart enda gång jag lämnat min son hos sin far eller på dagis för att han skall åka till sin far så får jag ångest. Det slår aldrig fel. Visst är det alltid stygn i hjärtat över att behöva lämna honom men det är inte alls det som jag menar. Jag får riktiga ångest känningar alltså. KÄnslor om att livet är meningslöst och ibland mår jag så dåligt att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen. Detta är känslor som jag inte alls pratar om. För vem skall jag erkänna min ångest över att sonen åker? Jag kan ju ändå inte göra någonting som helst åt det.

Måste ju släppa iväg honom till sin pappa. Och han har det bra där det vet jag och det är inte alls det som jag oroar mig för... jag mår bara dåligt av att han inte är här... känner mig värdelös som människa, mår apa, saknar och oroar mig för att någonting skall hända när jag inte är där.

Jag kan erkänna för folk att jag mår dåligt när han åker och att jag verkligen tycker det är jobbigt att inte ha sonen hos mig, men att berätta hur dåligt jag mår och vilka ångest attacker jag har den dagen han åker det kan eller vågar jag itne ens börja försöka förklara för någon.

Det känns som om det inte är tillåtna känslor liksom. Som om jag inte får lov att känna så. När jag vet att hanv erkligen verkligen har det bra och jag borde ta vara på denna stunden för mig själv när han inte är här men jag vet inte. Jag klarar det helt enkelt inte. Det är för svårt. Jag vill nästan bara gå och begrava mig själv för att slippa uppleva denna ångest och alla dessa känslor som attackerar mig.